Teorianknuten pedagogisk berättelse

Det här skall väl gå som en dans, tänkte jag. Och då tänkte jag mer i termer av en smäktande vals än detta pustande och stånkande jag håller på med just nu! Att skriva den pedagogiska berättelsen var en lätt sak, men att teorianknyta det hela var något annat. Det som växer fram är att jag plockat en hel del russin ur ett flertal olika pedagogiska teorikakor. Och jag vet faktiskt inte hur jag skall värdera det. När är bricolage till fördel eller nackdel för utvecklingen av det professionella förhållningssättet i högre utbildning? Det som dock glädjer mig är att min övertygelse och min ambition att skapa interaktion och dialog i undervisningssituationer lyfts fram av en rad olika pedagoger som något eftersträvansvärt. Det jag dock skulle önska är en tydlighet kring när vad funkar bättre än ett annat upplägg, för det ter sig orimligt att interaktiv metod i alla lägen är bättre än den sk förmedlingspedagogiken. Även om jag är mer förtjust i interaktion och dialog räcker ju inte det som beslutsunderlag för ett genomtänkt upplägg. Att vara förtjust är en sak, och skall i sig inte förminskas, men om jag skall vara självkritisk så behöver jag helt enkelt skaffa mig mer på fötterna när det gäller min motivering kring att låta undervisningen genomsyras av aktivt deltagande, interaktion och dialog för alla som deltar i undervisningstillfället. Fast det kanske det inte skall kallas så. Jag har förstått att det är mer politiskt korrekt att säga lärtillfälle ;-). Så, åter till arbetet med att teorianknyta min pedagogiska berättelse. Just nu är Ramsden, Bron och Wilhelmsson mina ankare i tillvaron som kursdeltagare.

Alvesson avlossar salvor

Alvessons bok 'Tomhetens Triumf. Grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel' lämnar ingen akademiker oberörd. Sida upp och sidan ner får läsaren ta del av Alvessons kritiska analys om delar av tillståndet i världen. Det människor skapar i vardagen, i språket, i våra praktiker och i olika sociala sammanhang. Fokus i den kritiska analysen ligger på den akademiska arenan där olika aktörer på olika nivåer dras in i, spelar med i och samskapar det Alvesson benämner som grandiositet , illusionsnummer och nollsummespel. Han menar att väldigt många på denna arenan saknar ett förhållningssätt som präglas av den reflekterande och kritiske analytikern. Provokativt, javisst, men ack så uppfriskande. Själv tar jag till mig kritiken och har börjat fundera över vilka aktiviteter jag själv är indragen i, spelar med i och samskapar i min vardag som akademiker? För om nu Alvesson har rätt i sin kritiska granskning och provokativa presentation, vad finns det för russin att plocka ur den salva som avlossas så att det man gör verkligen går i den riktning vi vill, dvs att utbilda i rikting mot att vi själva och våra studenter skall utvecklas som självständiga och kritiska individer som med analytisk blick och kommunikativ förmåga bidrar till en bättre värld? Här skulle nog Alvesson protestera kraftigt och säga att det är just sådana uttalanden som kvalar in i det grandiosa språkbruket, men då skulle jag protestera. Klart man jobbar för att hjälpa till med att skapa förutsättningar för en bättre värld, hur små bidragen än är. Något annat skulle ju kännas fullständigt meningslöst. Iallafall för mig. Jag tar min roll på allvar, men på ett lekfullt sätt :-). Råder det en motsättning mellan att skapa tillåtande stämning i mötet med studenterna samtidigt som man förväntar sig närvaro och pålästhet av dem? och om man nu i vissa fall  faller på eget grepp, hindrar det att man använder sig av den erfarenheten för att hitta bättre lösningar nästa tillfälle? Alvesson har onekligen lyckats sätta tankarna i spinn. Och det, om jag förstod honom rätt, var precis vad han önskade med sitt kritiska inlägg i bokform gällande delar av tillståndet i världen.