Teorianknuten pedagogisk berättelse

Det här skall väl gå som en dans, tänkte jag. Och då tänkte jag mer i termer av en smäktande vals än detta pustande och stånkande jag håller på med just nu! Att skriva den pedagogiska berättelsen var en lätt sak, men att teorianknyta det hela var något annat. Det som växer fram är att jag plockat en hel del russin ur ett flertal olika pedagogiska teorikakor. Och jag vet faktiskt inte hur jag skall värdera det. När är bricolage till fördel eller nackdel för utvecklingen av det professionella förhållningssättet i högre utbildning? Det som dock glädjer mig är att min övertygelse och min ambition att skapa interaktion och dialog i undervisningssituationer lyfts fram av en rad olika pedagoger som något eftersträvansvärt. Det jag dock skulle önska är en tydlighet kring när vad funkar bättre än ett annat upplägg, för det ter sig orimligt att interaktiv metod i alla lägen är bättre än den sk förmedlingspedagogiken. Även om jag är mer förtjust i interaktion och dialog räcker ju inte det som beslutsunderlag för ett genomtänkt upplägg. Att vara förtjust är en sak, och skall i sig inte förminskas, men om jag skall vara självkritisk så behöver jag helt enkelt skaffa mig mer på fötterna när det gäller min motivering kring att låta undervisningen genomsyras av aktivt deltagande, interaktion och dialog för alla som deltar i undervisningstillfället. Fast det kanske det inte skall kallas så. Jag har förstått att det är mer politiskt korrekt att säga lärtillfälle ;-). Så, åter till arbetet med att teorianknyta min pedagogiska berättelse. Just nu är Ramsden, Bron och Wilhelmsson mina ankare i tillvaron som kursdeltagare.