Teorianknuten pedagogisk berättelse

Det här skall väl gå som en dans, tänkte jag. Och då tänkte jag mer i termer av en smäktande vals än detta pustande och stånkande jag håller på med just nu! Att skriva den pedagogiska berättelsen var en lätt sak, men att teorianknyta det hela var något annat. Det som växer fram är att jag plockat en hel del russin ur ett flertal olika pedagogiska teorikakor. Och jag vet faktiskt inte hur jag skall värdera det. När är bricolage till fördel eller nackdel för utvecklingen av det professionella förhållningssättet i högre utbildning? Det som dock glädjer mig är att min övertygelse och min ambition att skapa interaktion och dialog i undervisningssituationer lyfts fram av en rad olika pedagoger som något eftersträvansvärt. Det jag dock skulle önska är en tydlighet kring när vad funkar bättre än ett annat upplägg, för det ter sig orimligt att interaktiv metod i alla lägen är bättre än den sk förmedlingspedagogiken. Även om jag är mer förtjust i interaktion och dialog räcker ju inte det som beslutsunderlag för ett genomtänkt upplägg. Att vara förtjust är en sak, och skall i sig inte förminskas, men om jag skall vara självkritisk så behöver jag helt enkelt skaffa mig mer på fötterna när det gäller min motivering kring att låta undervisningen genomsyras av aktivt deltagande, interaktion och dialog för alla som deltar i undervisningstillfället. Fast det kanske det inte skall kallas så. Jag har förstått att det är mer politiskt korrekt att säga lärtillfälle ;-). Så, åter till arbetet med att teorianknyta min pedagogiska berättelse. Just nu är Ramsden, Bron och Wilhelmsson mina ankare i tillvaron som kursdeltagare.

Alvesson avlossar salvor

Alvessons bok 'Tomhetens Triumf. Grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel' lämnar ingen akademiker oberörd. Sida upp och sidan ner får läsaren ta del av Alvessons kritiska analys om delar av tillståndet i världen. Det människor skapar i vardagen, i språket, i våra praktiker och i olika sociala sammanhang. Fokus i den kritiska analysen ligger på den akademiska arenan där olika aktörer på olika nivåer dras in i, spelar med i och samskapar det Alvesson benämner som grandiositet , illusionsnummer och nollsummespel. Han menar att väldigt många på denna arenan saknar ett förhållningssätt som präglas av den reflekterande och kritiske analytikern. Provokativt, javisst, men ack så uppfriskande. Själv tar jag till mig kritiken och har börjat fundera över vilka aktiviteter jag själv är indragen i, spelar med i och samskapar i min vardag som akademiker? För om nu Alvesson har rätt i sin kritiska granskning och provokativa presentation, vad finns det för russin att plocka ur den salva som avlossas så att det man gör verkligen går i den riktning vi vill, dvs att utbilda i rikting mot att vi själva och våra studenter skall utvecklas som självständiga och kritiska individer som med analytisk blick och kommunikativ förmåga bidrar till en bättre värld? Här skulle nog Alvesson protestera kraftigt och säga att det är just sådana uttalanden som kvalar in i det grandiosa språkbruket, men då skulle jag protestera. Klart man jobbar för att hjälpa till med att skapa förutsättningar för en bättre värld, hur små bidragen än är. Något annat skulle ju kännas fullständigt meningslöst. Iallafall för mig. Jag tar min roll på allvar, men på ett lekfullt sätt :-). Råder det en motsättning mellan att skapa tillåtande stämning i mötet med studenterna samtidigt som man förväntar sig närvaro och pålästhet av dem? och om man nu i vissa fall  faller på eget grepp, hindrar det att man använder sig av den erfarenheten för att hitta bättre lösningar nästa tillfälle? Alvesson har onekligen lyckats sätta tankarna i spinn. Och det, om jag förstod honom rätt, var precis vad han önskade med sitt kritiska inlägg i bokform gällande delar av tillståndet i världen.

Pedagogerna

Intressant läsning! Speciellt att ta del av Gardners idéer om de 8 intelligenserna. Jag har som smått börjat fundera på vilka delar jag använder mig av, och vilka jag inte använder mig av, minst lika intressant, i min egen undervisning. Samtidigt som jag läser om de olika pedagogerna kan jag inte låta bli att fundera över orsakerna till att man i de flesta pedagogiska böcker presenterar de 'gamla vanliga' pedagogerna som t.ex.  Montessori, Freinet och Dewey. Pedagogik som ämne verkar ha en stark tradition av historisk förankring, en slags idéhistorisk odysee som man behöver känna till och förhålla sig till. Hur kan det komma sig? Läsningen är intressant, det är inte det jag menar, men denna förkärlek till att gå igenom denna 'odysse' vad handlar den om? Jag har också börjar fundera på detta med det normativa inslaget i de pedagogiska diskussionerna och teorierna. Nu börjar det blir intressant på djupet. Kan detta vara en av förklaringarna till intresset för den historiska tillbakablicken dvs de olika 'tunga' teoretikernas inverkan på vårt sätt att förhålla oss till undervisning? Ett slags upplysningens projekt om att det gäller att veta var idéerna kommer ifrån och de teoretiska utgångspunkternas praktiska påverkan? Så kan det vara, men det kan lika gärna handla om något annat :-). Läsningen går vidare.

Pedagogisk berättelse

3-4 sidor säger de att jag skall skriva som handlar om min egen pedagogiska berättelse, dvs hur jag resonerar kring min yrkesroll som pedagog. Jaha. Joho. Javisst. Lätt hänt att det blir pretantiöst, eller inte tillräckligt seriöst. Jag tar nämligen min uppgift som lärare på allvar, fast på ett lekfullt sätt. Det har varit utmanande att få med detta dubbla perspektiv i min berättelse. Jag är inte färdig med den än, men jag har börjat! Det är dock ett tema som ständigt visar sig och det är interaktion, ett slags tillsammans alltså. Det kanske betyder något för min yrkesroll som pedagog att jag ständigt stöter på detta med tillsammans. Det skall helt enkelt bli spännade att gå vidare till nästa steg i kursens uppgift, nämligen att teoretisera kring den egna pedagogiska berättelsen. Men nu, åter till skrivbordet för att jobba med just berättelsen.

Lära av, lära om och lära med andra

Mycket intressant föreläsning av gästande Lars-Owe Dahlgren (LOD), professor i pedagogik från Linköpings universitet, som berättade om erfarenheterna kring Interprofessionellt lärande. Jag uppfattade kärnan i det förhållningssättet som att man vill skapa större möjligheter för en samsyn kring vad man är här för att lösa tillsammans oberoende av vilken yrkeskategori man tillhör i en organisation. En slags förmåga att kommunicera över yrkesidentiteter och göra upp med stereotypifieringar, både de som är riktade mot andra men också de stereotyper man bär med i sin egen yrkesidentiten. Mycket intressant. Slagkraftiga formuleringar som att Lära av andra, Lära om andra och Lära med andra kan omvandlas till inspirerade riktningar när undervisningen planeras tänkte jag där jag satt och lyssnade. Liksa så blev jag motiverad att tänka i dessa banor när det gäller mitt eget växande i yrket. Ytterligare en nyttighet var att höra honom säga 'Fri tillgång till innehåll kräver en fast struktur'. Lite lagom formtinnitus är mao inte så dumt :-). Särskilt roligt blev det när Lars Svenssons avhandling och hans modell kring de olika grupptyperna presenterades av LOD. Framförallt var det gott att ta del av en av avhandlingens slutsatser. Tänk att det är så att man lär som bäst när det är roligt och man har det bra - tillsammans :-)!

Good teaching

Fler nyttigheter i Ramsden.  'Our knowledge of the nature of approaches to learning thus enlightens our search for means to improve the quality of higher education. Good teaching implies engaging students in ways that are appropriate to the development of deep approaches (Ramsden sid 61).

Djupinlärning gäller alltså. Men nu undrar jag, i vilka situationer kan det uppstå så kallade oförutsedda händelser? dvs att det inte blir som det var tänkt. Visst har man varit med om att vara i sammanhang där formerna i lärsituationen varit helt i linje med det man tänker sig skall leda till djupinlärning, men att det ändå blev 'skrap på ytan' när diskussionerna kommit igång. Den situationen är ju lurig att hantera som pedagog.
Att ha en klar designidé kan ju vara en sak, jag som är mycket förtjust i workshop-upplägg känner mig ganska nöjd :-), men att faktiskt nå målet, dvs djupinlärning hos studenterna, kan ju vara något helt annat. Jag börjar helt enkelt se fram emot auskultationerna (ett nytt ord för mig som kort och gott betyder observationstillfälle). Frågan är: Do I walk my talk?

En titt i Ramsden

The aim of teaching is simple: it is to make students learning possible (Ramsden p 5)


Med tanke på tidigare övning i höp600: att hantera studenternas olika inlärningsstilar handlar om variation. Men kanske handlar det mer om att vara tydlig med vilket sätt man organiserar kurserna på?

Med lärande menar Ramsden att vi många gånger avser förändring i sättet vi betraktar världen. Hur vi betraktar världen, och kanske ännu bättre hur individer betraktar världen och relaterar till den. Lärande skulle i så fall kunna betraktas som en slags utveckling i världsuppfattning. Ramsden talar om relationen mellan en person och ett fenomen, och förtydligar att ’there is no such thing as learning in itself’ (Ramsden p40). Jag tolkar det som att innehållet blir alltså väsentligt. Man kan inte reducera lärande till processer och procedurer. Processer och procedurer blir alltså sätt att skapa förutsättningar för studenter att lära. Bra att tänka på så att man inte börjar lida av ’formtinnitus’ i den högre utbildningen.